Lagstiftningsbefogenheter 

Hur genomförs lagstiftningsarbetet?

En ledamot av Europaparlamentet utarbetar i ett parlamentsutskott ett betänkande om ett förslag till lagtext från Europeiska kommissionen, som är den enda institution som kan ta lagstiftningsinitiativ. Utskottet antar detta betänkande efter att eventuellt ha ändrat texten. När texten sedan ändras och antas i kammaren har parlamentet fastställt sin ståndpunkt. Denna process upprepas en eller flera gånger beroende på vilken typ av förfarande det handlar om och om en överenskommelse nåtts med rådet eller inte.

När rättsakter antas görs skillnad mellan det ordinarie lagstiftningsförfarandet (medbeslutande), då parlamentet och rådet har lika stort inflytande, och de särskilda lagstiftningsförfaranden som enbart används i vissa speciella fall då parlamentet enbart har en rådgivande roll.

Det bör påpekas att Europaparlamentet enbart avger ett rådgivande yttrande på vissa områden (t.ex. beskattning). Då används det så kallade samrådsförfarandet. I vissa fall fastställs i fördraget att samråd med parlamentet är obligatoriskt eftersom den rättsliga grunden kräver det, och förslaget kan då enbart bli lag om parlamentet har yttrat sig. I detta fall har rådet inte befogenhet att ensamt fatta beslut.

Det ordinarie lagstiftningsförfarandet ger samma tyngd åt Europaparlamentet och Europeiska unionens råd på många olika områden (t.ex. ekonomisk styrning, immigration, energi, transport, miljö och konsumentskydd). De allra flesta europeiska lagarna antas gemensamt av parlamentet och rådet.


Medbeslutandeförfarandet infördes genom Maastrichtfördraget om Europeiska unionen (1992) och utvidgades och anpassades genom Amsterdamfördraget (1999) för att det skulle bli mer effektivt. Med Lissabonfördraget, som trädde i kraft den 1 december 2009, döptes det om till det ordinarie lagstiftningsförfarandet och blev det huvudsakliga lagstiftningsförfarandet i EU:s beslutsfattande.

Samrådsförfarandet

Europaparlamentet kan godkänna eller förkasta ett lagstiftningsförslag eller föreslå ändringar till det. Rådet är inte juridiskt bundet att följa parlamentets yttrande, men enligt domstolens rättspraxis får det inte fatta något beslut utan att ha mottagit yttrandet.

I Romfördraget 1957 hade parlamentet en rådgivande roll i lagstiftningsprocessen. Det var kommissionen som lade fram förslag och rådet som antog lagarna.

I enhetsakten 1986 och i Maastricht-, Amsterdam-, Nice- och Lissabonfördraget breddades parlamentets befogenheter successivt. Nu medlagstiftar det på samma villkor som rådet på de allra flesta områden (se ordinarie lagstiftningsförfarandet) och samrådet har blivit ett särskilt lagstiftningsförfarande, eller till och med ett icke-lagstiftningsförfarande, som används i ett begränsat antal fall.

Samrådsförfarandet används numera på ett begränsat antal lagstiftningsområden, som i konkurrenslagstiftningen och vid undantag från inre marknaden. Parlamentet ska även konsulteras, som ett icke-lagstiftningsförfarande, när internationella avtal antas inom ramarna för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (Gusp).

Godkännande-förfarandet

Det som tidigare kallades samtyckesförfarandet infördes med Europeiska enhetsakten 1986 på två områden: associeringsavtal och avtal om anslutning till Europeiska unionen. Förfarandets tillämpningsområde har utökats för varje nytt fördrag.

Som icke-lagstiftningsförfarande tillämpas det vanligtvis vid ratificering av vissa avtal som förhandlats fram av Europeiska unionen, men den uppenbaraste användningen är när det skett allvarliga överträdelser av de grundläggande rättigheterna under artikel 7 i fördraget om Europeiska unionen eller vid anslutning av nya medlemsländer och om ett medlemsland vill dra sig ur det europeiska samarbetet.

Som lagstiftningsförfarande ska det också användas när ny lagstiftning mot diskriminering antas, och det ger numera Europaparlamentet vetorätt när åtgärder vidtas på allmänrättslig grund enligt artikel 352 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

Andra lagstiftningsförfaranden

Vid sidan av de fyra huvudsakliga lagstiftningsförfarandena finns det i Europaparlamentet även andra förfaranden som används på särskilda områden.

Yttranden enligt artikel 140 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (valutaunionen)
Kommissionen och Europeiska centralbanken rapporterar till rådet om vilka framsteg medlemsstater med undantag gjort när det gäller att förverkliga den ekonomiska och monetära unionen.

Efter parlamentets yttrande beslutar rådet på förslag från kommissionen vilka medlemsstater med undantag som uppfyller de nödvändiga villkoren för att införa den gemensamma valutan på grundval av kriterierna i artikel 140.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, samt upphäver de berörda medlemsstaternas undantag. Parlamentet ska vid ett och samma tillfälle rösta om rådets rekommendationer och inga ändringsförslag får inges.

Förfaranden som rör dialogen mellan arbetsmarknadens parter
Unionen har bland annat till uppgift att främja dialogen mellan arbetsmarknadens parter i syfte att möjliggöra avtal och överenskommelser.

Enligt artikel 154 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt har kommissionen till uppgift att främja samråd mellan arbetsmarknadens parter på unionsnivå, och efter ett sådant samråd lägger den således fram ett förslag för parlamentet om den möjliga inriktningen av en unionsåtgärd.

Alla kommissionsdokument eller avtal mellan arbetsmarknadens parter skickas till ansvarigt utskott i Europaparlamentet. När arbetsmarknadens parter har ingått ett avtal och gemensamt begärt att det ska genomföras genom ett beslut av rådet på förslag av kommissionen enligt artikel 155.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, ska det ansvariga utskottet lägga fram ett resolutionsförslag med rekommendationer om att bevilja eller avvisa begäran.

Förfaranden för kontroll av frivilliga överenskommelser
Kommissionen meddelar Europaparlamentet då den avser att som ett alternativ till lagstiftning använda sig av frivilliga överenskommelser. Det behöriga utskottet kan utarbeta ett initiativbetänkande i enlighet med artikel 48. Kommissionen skall informera parlamentet om när den har för avsikt att ingå en frivillig överenskommelse. Det behöriga utskottet kan anta ett resolutionsförslag med rekommendationer om att anta eller avvisa förslaget och med närmare angivelse av villkoren för antagandet eller avvisandet.

Kodifiering
Med officiell kodifiering menas det förfarande som syftar till att upphäva de rättsakter som kodifieras och ersätta dem med en enda rättsakt. Den konsoliderade rättsakten innehåller alla ändringar av akten i fråga som gjorts sedan den först trädde i kraft. Den innebär ingen ändring av innehållet i dessa rättsakter. Kodifieringen gör det möjligt att öka läsbarheten hos EU:s lagstiftning, som ofta ändras. Europaparlamentets rättstjänst behandlar kommissionens förslag till kodifiering, och om det inte innebär några innehållsliga ändringar tillämpas det förenklade förfarandet för antagande av ett betänkande i artikel 46 i arbetsordningen. Alla aspekter av kommissionens förslag behandlas i ett påskyndat förfarande inom Europaparlamentet och rådet.

Genomförandebestämmelser
Kommissionen kan anta genomförandeåtgärder inom ramen för den befintliga lagstiftningen. Dessa åtgärder läggs fram för kommittéer bestående av experter från medlemsstaterna och översänds till Europaparlamentet för kännedom.

På förslag från det behöriga utskottet kan parlamentet anta en resolution och förklara att de föreslagna genomförandeåtgärderna är mer långtgående än den grundläggande rättsakten och begära att kommissionen ändrar genomförandeåtgärderna.

Initiativförfarande

Det är kommissionen som har lagstiftningsinitiativet. Men med Maastrichtfördraget, och i högre grad genom Lissabonfördraget, har också Europaparlamentet fått initiativrätt på lagstiftningsområdet och kan uppmana kommissionen att lägga fram förslag för parlamentet.


Den årliga och fleråriga programplaneringen
Enligt fördraget ska kommissionen ta initiativ till unionens årliga och fleråriga programplanering. För att detta ska uppnås förbereder kommissionen sitt eget arbetsprogram som samtidigt är dess bidrag till unionens årliga och fleråriga programplanering. Parlamentet samarbetar redan med kommissionen om detta och på det här stadiet måste kommissionen ta hänsyn till parlamentets prioriteringar. När kommissionen antagit arbetsprogrammet väntar en trialog, ett trepartssamtal mellan parlamentet, rådet och kommissionen, för att komma överens om unionens programplanering.


Exakt vad som planeras och när det ska ske finns i bilaga XIV till parlamentets arbetsordning (ramavtalet om förbindelserna mellan Europaparlamentet och kommissionen).


Parlamentet antar en resolution om den årliga programplaneringen. Talmannen uppmanar rådet att yttra sig över kommissionens arbetsprogram och parlamentets resolution. Om någon av institutionerna inte kan acceptera de fastlagda tidsramarna ska den förklara för de andra två varför och föreslå en ny tidsram.


Initiativ enligt artikel 225 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt
Parlamentet får enligt artikel 225 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, med en majoritet av sina ledamöter bakom sig, uppmana kommissionen att lägga fram vilka lagstiftningsförslag som helst som den finner lämpliga. Parlamentet kan samtidigt sätta en tidsfrist för när förslaget ska läggas fram. Det behöriga utskottet måste i förväg begära tillstånd hos talmanskonferensen. Kommissionen kan antingen gå med på att utarbeta förslaget eller inte.


En enskild parlamentsledamot får också lägga fram ett förslag till unionsrättsakt inom ramen för denna initiativrätt enligt artikel 225 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Den ska inges till talmannen, som skickar det vidare till behörigt utskott för behandling. Utskottet kan bestämma att lägga fram förslaget för kammaren (se ovan).


Initiativbetänkanden
I de fall som fördragen ger Europaparlamentet initiativrätt kan utskotten utarbeta ett betänkande i en fråga som faller inom deras behörighetsområde och lägga fram ett resolutionsförslag för parlamentet. Innan utskotten utarbetar ett betänkande måste de begära tillstånd hos talmanskonferensen.