 |
|
Ordförande i Europeiska rådet,
stats- och regeringschefer,
ordförande i kommissionen,
höge representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken,
ministrar
Jag vill först tacka för er inbjudan till denna diskussion som inleder ert möte och för de varma välkomstorden från Sveriges statsminister, ordförande i Europeiska rådet.
Nicefördraget har nu undertecknats och därför vill jag börja med att uttrycka mitt beröm till de tre tidigare ordförandelanden, först Finland, sedan Portugal och därefter Frankrike. Tack vare dem och deras ihärdiga ansträngningar blev ett resultat möjligt. Även om detta inte går så långt som vi kanske skulle ha önskat, öppnar det vägen för utvidgningen och för unionen framåt i många avgörande frågor.
Nu när Sverige för första gången har tagit över ordförandeskapet av unionen, skulle jag på nytt vilja önska Sveriges statsminister all framgång. Europaparlamentet har redan kunnat uppskatta kvaliteten på de förbindelser ni och er minister önskat upprätta med vår församling. Jag vill uttrycka mitt tack för detta.
Under detta toppmöte, som främst är en uppföljning av Europeiska rådet i Lissabon, kommer ni också att ta upp flera punkter som rör den internationella politiken. Jag skulle vilja ta upp två av dem som är särskilt viktiga för oss.
Den första gäller situationen i före detta Jugoslaviska republiken Makedonien. Jag vill framföra att Europaparlamentets ståndpunkt till fullo överensstämmer med rådets och kommissionens.
Att ifrågasätta de nuvarande statsgränserna i sydöstra Europa skulle strida mot resolution 1244 från FN:s säkerhetsråd, och dessutom skulle det enbart leda till en upptrappning av kriget i Balkan. Alla aspekter av denna resolution måste tillämpas rigoröst.
Jag ser med glädje att ni bjudit in president Trajkovski för att högtidligt försäkra honom om EU:s stöd. Han kommer att bjudas in till Europaparlamentet i juni.
De senaste dagarnas händelser i den före detta jugoslaviska republiken Makedonien är visserligen av intern karaktär. Europa kan därför endast agera med stor försiktighet. Men det finns all anledning att frukta att de provokativa angreppen i UCK-regi har ett mål vars internationella konsekvenser, framför allt i Kosovo, är uppenbara.
Därför anser Europaparlamentet att Kfor måste ingripa för att med utgångspunkt från Kosovo skydda den före detta jugoslaviska republiken Makedoniens gränser. Kfor måste också kunna förhindra, vid behov med våld, att grupper som söker uppvigla den albanska befolkningen i den före detta jugoslaviska republiken Makedonien och tvinga fram en oberoende stat, som uteslutande skulle bygga på etniska grunder, tar sig in i landet. Under historiens lopp har vi alltför väl sett till vilka ytterligheter detta leder.
Vi får inte heller glömma den solidaritet och den generositet landet visade genom att öppna sina gränser för den albanska befolkning som för inte så länge sedan flydde Kosovo, med risk för att destabilisera den sköra multietniska balansen i landet. De senaste dagarnas händelser har klart visat hur skör denna balans verkligen är.
Parlamentet uppskattar initiativen till samordning mellan EU och Nato och uttrycker sitt beröm för dessa, framför allt till Javier Solana.
Samordningen måste dock konkretiseras på plats. Hur skulle vi inför de europeiska medborgarna kunna försvara den inkonsekvens som råder mellan det positiva beslut som togs i Nice om att skapa en europeisk snabbinsatsstyrka och Europas oförmåga att i tid avlägsna den nya fara som avtecknar sig under liknande förhållanden, om det velande som förlängde lidandet för befolkningarna i Bosnien och Kosovo ånyo skulle upprepas i den före detta jugoslaviska republiken Makedonien? Det är uppenbart att Europeiska unionens trovärdighet då skulle ifrågasättas.
Jag skulle också vilja ta upp en andra punkt som kommer att prägla den europeiska allmänhetens bild av Europeiska rådet i Stockholm, nämligen det särskilda möte som skall anordnas mellan unionens femton stats- och regeringschefer och president Vladimir Putin.
Parlamentet stöder naturligtvis upprättandet av normaliserade förbindelser med Ryssland, som trots de svårigheter landet står inför, fortfarande är en av stormakterna i världen och fortfarande har nyckeln till internationell fred och säkerhet.
Ni vet dock att situationen för de mänskliga rättigheterna i Tjetjenien djupt oroar parlamentet. Vi anser att de flesta åtaganden som gjorts av Moskva, antingen inom ramen för anslutningen till Europarådet eller för partnerskaps- och samarbetsavtalen med unionen, inte har uppfyllts.
Den moraliska kritik som framförts i samtliga medlemsstater skärps genom att denna tragedi utspelas i totalt dunkel. Varken de humanitära organisationerna eller den internationella pressen får nämligen komma in i Tjetjenien.
Trots att de ryska myndigheterna fortfarande anser att konflikten i Tjetjenien är av intern karaktär och att de därmed utesluter all utländsk inblandning och alla utländska påtryckningar, ligger det i Rysslands politiska och moraliska intresse att avstå från illusionen om en enbart militär strategi.
Därför litar vi på er och jag tvivlar inte på att Europeiska rådet kommer att framföra en bestämd uppmaning till Rysslands president och regering att avbryta de kränkningar av de grundläggande rättigheterna som begås av styrkorna på plats, och framför allt i de så kallade filtreringslägren, att inleda förhandlingar med de legitima företrädarna för Tjetjenien och låta företrädare för de internationella institutionerna delta i dessa förhandlingar för att underlätta en positiv utgång, att tillåta de humanitära organisationerna att lindra lidandet för befolkningen, vars hälsotillstånd och levnadsvillkor är ovärdiga, samt att tillåta den internationella pressen att på ett fritt och oberoende sätt fullgöra sitt oersättliga informationsuppdrag.
Jag skulle nu vilja ta upp de ekonomiska och sociala punkter som är det huvudsakliga målet för detta toppmöte. Jag kan på grund av deras stora antal och breda omfattning inte gå in på några detaljer. Jag kommer därför att begränsa mig till några övergripande iakttagelser som framförts i parlamentets debatter och resolutioner.
För ett år sedan förde Europeiska rådet i Lissabon in unionen mot ett övergripande och sammanhängande mål på det ekonomiska och sociala området. Detta mål är ambitiöst och innebär samtidigt stora framsteg för gemenskapen inom områden som för närvarande uteslutande eller till största delen varit nationella befogenheter.
Den utvärdering av den första etappen som ni nu skall göra infaller vid en tidpunkt då de europeiska medborgarna förväntar sig ett tydligt och förtroendeingivande budskap.
Tillväxten är visserligen tillbaka, även om den visar vissa tecken på svaghet, sysselsättningen ökar kraftigt, arbetslösheten är på tillbakagång, eurons värde utomlands har slutat att sjunka, och tack vare bland annat den gemensamma valutan fick de kraftiga fluktuationerna i den amerikanska ekonomin avsevärt mildare konsekvenser för den europeiska ekonomin.
Under 2000 uppstod dock många frågor, för att inte säga stark oro då sårbarheten i den nya ekonomin som grundas på informationstekniken avslöjades.
En del länder har börjat ta sig friheter i fråga om de konvergenskriterier som eurons trovärdighet baseras på, och målet med en tillväxtnivå på tre procent börjar på vissa håll överges.
I detta sammanhang vore det av stor betydelse om Stockholmsmötet kunde leda till betydande framsteg vad gäller de åtaganden som gjordes i Lissabon. Det är mycket viktigt att man bevarar den starka viljan att göra Europeiska unionen till ett område där ekonomisk konkurrens, social soildaritet och miljöskydd existerar sida vid sida. Våra medborgare förväntar sig att detta åtagande från EU:s sida skall ta konkret form samtidigt som subsidiaritetsprincipen respekteras.
Att anpassa människornas utbildning till den nya informationstekniken, bättre samordna och anpassa forskningen efter marknadernas behov, förenkla gemenskapsbestämmelserna, skapa dynamik på arbetsmarknaden, modernisera de sociala trygghetssystemen, allt detta är uppgifter som måste utföras. Företagen förväntar sig också av Europeiska rådet att det skall bli lättare att få finansiering för sina projekt. För detta måste man förbättra de bestämmelser som rör värdepappersmarknaderna.
Parlamentet instämmer i den analys som expertgruppen ledd av herr Lamfalussy utarbetat, enligt vilken den nuvarande lagstiftningsramen är alltför rigid, komplicerad och dåligt anpassad för att kunna följa utvecklingen på finansmarknaderna. I rapporten föreslås att ramprinciperna skall fastställas med hjälp av medbeslutandeförfarandet, medan genomförandebestämmelserna skall vara expertkommitténs ansvar.
Men för att undvika att åtgärder som tycks tekniska i själva verket är lagstiftningsmässiga, vilket som ni känner till fortfarande är en vanligt förekommande stötesten inom våra institutioner, bör man besluta om att parlamentet skall ha möjlighet att protestera och begära prövning. Blir det så är parlamentet redo att se till att ärendet snabbt kan behandlas, och vi väntar nu på att rådet skall ta ett avgörande steg.
Vår institution förväntar sig för övrigt från Europeiska rådet att det skall ge ministrarna i uppdrag att utan dröjsmål fastställa en tidsplan för fullbordande av den inre marknaden i fråga om posttjänster, elektricitet och gas, samtidigt som man naturligtvis tar hänsyn till de miljömässiga och sociala konsekvenserna.
Europaparlamentet vill även fästa er uppmärksamhet på att det är bråttom att sätta igång det lagstiftningsarbete som kommer att behövas då den sociala agendan och europabolagsstadgan antagits.
Vare sig det gäller bestämmelser om information till och samråd med arbetstagarna i företagen, rörlighet över gränserna, beskattning av arbete, jobbens kvalitet eller åtgärder för att återge förtroendet till den som blivit mer sårbar på grund av arbetslöshet, funktionshinder, risk för könsdiskriminering eller hög ålder, är det viktigt att det hopp som skapades vid Europeiska rådets möte i Lissabon nu besvaras konkret av gemenskapen på ett sätt som motsvarar förväntningarna.
Utan att föregripa den institutionella debatt som ni i Nice i förklaringen om unionens framtid planerade skulle pågå fram till 2004, bör andemeningen i förklaringen, nämligen att man i större utsträckning skall lyssna på medborgarna, redan nu genomsyra arbetet med att förbereda de europeiska lagstiftningsbestämmelser som direkt berör européernas liv och viktigaste intressen.
Euron är ett bra exempel på detta. Denna fråga står inte på er dagordning, men det är inte paradoxalt att jag tar upp den här i Sverige, herr statsminister, eftersom jag är övertygad om att en gemensam framtid väntar oss även på detta område. Och när jag tar upp frågan har jag särskilt bristen på kommunikation i åtanke. I de tolv länder som idag deltar i eurosamarbetet har de stora företagen förberett sig väl inför den nya valutan.
Så här några månader innan de nationella valutorna försvinner är däremot insatserna för att informera vissa små och medelstora företag och industrier och framför allt den stora mängden medelålders eller äldre människor otillräckliga. Dessa personer kommer att ha problem med att klara omställningen och är bekymrade över risken med en dold kostnadsökning.
Jag skulle önska att rådet vidtog omedelbara och kraftfulla åtgärder på detta område. Skulle inte Europadagen den 9 maj vara ett lämpligt tillfälle att sända ett extra kärnfullt budskap från alla våra institutioner?
På samma sätt kommer en mer direkt mobilisering av medborgarna att vara avgörande för om det program som fastställdes i Lissabon skall bli framgångsrikt.
Det kan framför allt handla om problem som uppstår på grund av de tekniska framstegen och bioteknikens landvinningar, frågor där Europaparlamentet tagit etisk ställning på ett mycket klart sätt och bland annat fördömt kloning av människor; det kan handla om människans plats i våra ekonomiska system, respekt för den miljö vi skall lämna över till våra barn, bekämpning av social utslagning och fattigdom, den demografiska obalansens konsekvenser för framtida generationer: alla dessa ämnen är kärnfrågor i programmet från Lissabon.
De är av yttersta vikt inför utvidgningen, om man vill lägga grunden till en verklig sammanhållningspolitik i en vidsträckt union som bör styras inte endast av gemensamma ekonomiska mål utan även av en gemensam vision om en hållbar utveckling av våra samhällen.
Det är därför som den sociala dialogen och den demokratiska debatten om de stora utmaningarna i Lissabonprogrammet inte är ett dekorativt tillägg utan en förutsättning för att programmet skall bli framgångsrikt.
I detta hänseende borde man i första hand göra Europeiska unionens arbete tydligare och lättare att förstå.
För att åstadkomma detta vore det önskvärt om man kunde sammanföra kommissionens olika rapporter om de stora riktlinjerna i den ekonomiska politiken, den inre marknadens funktion och riktlinjerna för sysselsättningen i en årlig rapport om den ekonomiska och sociala situationen i EU som Europeiska rådet skulle diskutera vid sitt vårmöte.
Kommissionens sammanfattande rapport om konsolidering och utvidgning av Lissabonstrategin borde för sin del i god demokratisk ordning underställas Europaparlamentets förhandsgranskning, så att det kan tillföra sina synpunkter efter att ha diskuterat bland annat med företrädarna för det civila samhället.
Inför varje vårmöte i Europeiska rådet skulle parlamentet i ordförandelandet lämpligen kunna organisera ett brett parlamentariskt forum om unionens ekonomiska och sociala politik.
Ni skall veta att Europaparlamentet är redo att till fullo bidra till arbetet med att informera, lyssna och göra människorna medvetna, vilket är nödvändigt på grund av Lissabonprogrammets ambitioner och kvalitetsinriktade karaktär.
Tack för ordet.
|
|
|
|
|
EN FR