Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget),

–  med beaktande av fördraget om inrättande av Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM)(1),

–  med beaktande av fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom Ekonomiska och monetära unionen(2),

–  med beaktande av ”sexpacket”(3),

–  med beaktande av ”tvåpacket”(4),

–  med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 av den 25 oktober 2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget och om upphävande av rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002(5),

–  med beaktande av sin ståndpunkt av den 12 september 2013 om förslaget till rådets förordning om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut(6),

–  med beaktande av rapporten av den 5 december 2012 från ordförandena för Europeiska rådet, Europeiska kommissionen, Europeiska centralbanken och Eurogruppen, Mot en verklig ekonomisk och monetär union(7),

–  med beaktande av kommissionens meddelande av den 28 november 2012 "En plan för en djupgående och verklig ekonomisk och monetär union – Inledningen till en debatt om Europa" (COM(2012)0777),

–  med beaktande av sin resolution av den 20 november 2012 med rekommendationer till kommissionen om rapporten från ordförandena för Europeiska rådet, Europeiska kommissionen, Europeiska centralbanken och Eurogruppen, Mot en verklig ekonomisk och monetär union(8),

–  med beaktande av sin resolution av den 23 maj 2013 om kommande lagstiftningsförslag om EMU(9),

–  med beaktande av sin resolution av den 12 juni 2013 om att stärka den europeiska demokratin i framtidens EMU(10),

–  med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för konstitutionella frågor och yttrandena från utskottet för ekonomi och valutafrågor och utskottet för sysselsättning och sociala frågor (A7‑0372/2013), och av följande skäl:

A.  Differentiering är ett väsentligt drag i den europeiska integrationsprocessen och ett sätt att möjliggöra framsteg i denna process och garantera grundläggande respekt för jämlikhetsprincipen, som innebär jämlik behandling av jämlika situationer och ojämlik behandling av ojämlika situationer.

B.  Differentierad integration bör fortsätta att fungera som en förelöpare för att fördjupa den europeiska integrationen eftersom den inleds av en grupp av medlemsstater, står öppen för alla medlemsstater och syftar till fullständig integration i fördragen.

C.  Det finns två former av differentierad integration: ”integration i flera hastigheter”, där länderna försöker nå samma mål enligt olika tidsramar, och ”integration på flera nivåer”, där länderna har kommit överens om att ha olika mål.

D.  Differentieringen får inte undergräva unionsmedborgarskapet, som är den grundläggande statusen för medlemsstaternas medborgare och ger dem som befinner sig i samma situation möjlighet att inom fördragets räckvidd behandlas lika inför lagen, oberoende av nationalitet.

E.  All differentiering kommer att respektera och därigenom stärka enhetligheten i unionens rättsordning och dess effektivitet och samstämdhet, principen om icke-diskriminering på grund av nationalitet, inrättandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa utan inre gränser och den inre marknadens sätt att fungera.

F.  Man kan använda sig av differentiering närhelst gemensamma åtgärder inte är möjliga eller genomförbara.

G.  Differentiering är och bör alltid vara inbäddad i Europeiska unionens enda institutionella ram.

H.  Differentierad integration måste respektera subsidiaritetsprincipen enligt artikel 5 i EU-fördraget och protokoll (nr 2) om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.

I.  Fördragen föreskriver flera valmöjligheter och instrument för differentierad integration, däribland begränsning av det territoriella tillämpningsområdet, säkerhetsklausuler, undantag, möjlighet att inte delta, möjlighet att delta senare, fördjupat samarbete och bestämmelser som gäller endast de medlemsstater som har euron som valuta, under förutsättning att sådana instrument respekterar enhetligheten, effektiviteten och samstämdheten hos unionens rättsordning och är inbäddade i den enda institutionella ramen (gemenskapsmetoden).

J.  Vissa medlemsstater har fått möjlighet att inte delta i vissa delar av EU:s politik – i enlighet med olika protokoll till fördragen – vilket kan äventyra enhetligheten, effektiviteten och samstämdheten hos unionens rättsordning.

K.  Undantag enligt artikel 27 andra stycket i EUF-fördraget möjliggör en differentiering mellan vissa medlemsstater i en rättsakt som riktar sig till alla medlemsstater. Målet är ändå att successivt upprätta den inre marknaden och säkerställa dess funktion.

L.  EUF-fördraget innehåller i artiklarna 114.4, 114.5, 153.4, 168.4, 169.4 och 193 säkerhetsklausuler som gör det möjligt för medlemsstaterna att behålla eller införa strängare skyddsåtgärder inom tillämpningsområdet för en rättsakt som riktar sig till alla medlemsstater.

M.  Fördjupat samarbete kräver deltagande av minst nio medlemsstater på ett område som omfattas av en av unionens icke-exklusiva befogenheter. Icke-deltagande medlemsstater får delta i överläggningar men inte i omröstningar, och det fördjupade samarbetet står alltid öppet för alla medlemsstater.

N.  Förfarandet för fördjupat samarbete gör det möjligt att som en sista utväg anta åtgärder som är bindande för en grupp av medlemsstater efter godkännande av rådet med kvalificerad majoritet eller, på Gusp-området, efter enhälligt godkännande.

O.  Denna mekanism används redan för EU-omfattande lagstiftning om äktenskapsskillnad och för europeisk patenträtt, och den godkändes av Europaparlamentet och rådet på skatteområdet för införandet av en skatt på finansiella transaktioner.

P.  Inom området för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken har grupper av medlemsstater möjlighet att ta sig an särskilda uppgifter eller uppdrag, och inom området för den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken planerar man att inrätta en permanent kärngrupp av stater med militär kapacitet.

Q.  Historiskt sett kan olika former av differentierad integration representeras av följande: Schengenavtalet från 1986 och Schengenkonventionen från 1990, som undertecknades av en grupp medlemsstater som avskaffade sina inbördes gränskontroller, avtalet om socialpolitik från 1991 mellan en grupp medlemsstater, som utökade tidigare EG-befogenheter på området för sysselsättning och sociala rättigheter och möjliggjorde omröstning med kvalificerad majoritet, och Prümfördraget från 2005 mellan en grupp medlemsstater och Norge om uppgiftsutbyte och samarbete mot terrorism.

R.  Schengenregelverket integrerades i fördragen genom Amsterdamfördraget. Förenade kungariket, Irland och Danmark beviljades möjligheten att inte delta.

S.  Förenade kungariket och Irland får när som helst begära att delta i vissa eller alla bestämmelser i Schengenregelverket, medan Danmark är bundet av det ursprungliga Schengenavtalet och den ursprungliga Schengenkonventionen.

T.  Prümfördraget har delvis integrerats i EU:s rättsliga ram.

U.  Avtalet om socialpolitik integrerades i fördragen genom Amsterdamfördraget utan någon möjlighet att inte delta.

V.  Fördragen anger flera möjligheter när det gäller sysselsättnings- och socialpolitiken, och dessa har inte utnyttjats fullt ut, framför allt inte artiklarna 9, 151 och 153 i EUF-fördraget och heller inte artikel 329 i EUF-fördraget rent allmänt. Det går alltså att öka den sociala konvergensen utan fördragsändring och utan att inkräkta på subsidiaritetsprincipen.

W.  Fördraget om inrättande av Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM) och fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom Ekonomiska och monetära unionen (”finanspakten”) ingicks i ett mellanstatligt sammanhang utanför fördragen.

X.  Europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten (EFSF) och ESM regleras genom avtal enligt internationell rätt vilka ingåtts av de medlemsstater som har euron som valuta.

Y.  Inom högst fem år efter det att fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom Ekonomiska och monetära unionen har trätt i kraft ska man på grundval av en utvärdering av erfarenheterna från dess genomförande vidta nödvändiga åtgärder i enlighet med EU-fördraget och EUF-fördraget i syfte att införliva fördragets innehåll inom i unionens rättsliga ramar. Fördraget har ingåtts enligt internationell rätt av alla medlemsstater utom Förenade kungariket och Tjeckien.

Z.  Euro plus-pakten, Europa 2020-strategin och tillväxt- och sysselsättningspakten bör integreras i unionslagstiftningen och bereda väg för införandet av en konvergenskod för medlemsstaternas ekonomier.

AA.  Internationella avtal som ingås utanför EU:s rättsliga ram och syftar till att förverkliga mål i fördragen har använts som den absolut sista utvägens instrument för differentierad integration och föreskriver en skyldighet att integrera det berörda internationella avtalets innehåll i fördragen.

AB.  Inrättandet av Ekonomiska och monetära unionen (EMU) utgjorde ett kvalitativt steg i integrationen och definierade en modell för flernivåstyrning som påverkar både institutionerna och förfarandena.

AC.  En medlemsstat har, om den så önskar, ett permanent undantag från att ansluta sig till euron (protokoll nr 15) och en annan har ett konstitutionellt undantag (protokoll nr 16).

AD.  På området för den monetära politiken föreskriver bestämmelserna om ECB dels en differentiering av den institutionella strukturen, med ECB-rådet som det viktigaste beslutsfattande organet, sammansatt av medlemmar endast från de medlemsstater som har euron som valuta, och ECB:s allmänna råd, där också de medlemsstater som inte har euron som valuta ingår, dels en differentiering av den finansiella strukturen, där alla medlemsstaters centralbanker är tecknare av kapital i ECB (artikel 28.1 i ECB:s stadga), medan endast centralbankerna i de länder som har euron som valuta betalar sin tecknade andel av ECB:s kapital (artikel 48.1 i ECB:s stadga).

AE.  Artikel 127.6 i EUF-fördraget ger rådet befogenhet att tilldela ECB särskilda uppgifter i samband med tillsynen över kreditinstitut och andra finansinstitut, med undantag av försäkringsföretag, och har använts som rättslig grund för en förordning som inrättar den gemensamma tillsynsmekanismen för euroområdet och föreskriver ett frivilligt deltagande av medlemsstater som inte har euron som valuta genom att inrätta ett nära samarbete med ECB.

AF.  Genom artikel 139 i EUF-fördraget undantas vissa medlemsstater från tillämpningen av särskilda fördragsbestämmelser och från därmed sammanhängande rösträtt.

AG.  I artiklarna 136 och 138 i EUF-fördraget föreskrivs en särskild form för antagande av åtgärder som är tillämpliga på de medlemsstater som har euron som valuta, där omröstningen i rådet begränsas till företrädarna för dessa medlemsstater och där – när förfarandet så kräver – hela Europaparlamentet ska hålla en omröstning.

AH.  Artikel 136 i EUF-fördraget har redan använts jämförd med artikel 121.6 för att anta förordningar.

AI.  På området för forskning, teknisk utveckling och rymden gör artikel 184 i EUF-fördraget det möjligt att fastställa tilläggsprogram till det fleråriga ramprogrammet, med deltagande av endast vissa medlemsstater, som finansierar dessa program med förbehåll för unionens eventuella deltagande. Tilläggsprogrammen antas i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, vilket innebär att hela rådet och hela Europaparlamentet deltar, förutsatt att detta godkänns av de medlemsstater som berörs av dessa tilläggsprogram.

AJ.  Enligt artikel 21 i förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 hindrar inte principen om budgetens universalitet att en grupp medlemsstater ger ett finansiellt bidrag till EU:s budget eller en särskild inkomst till en särskild utgiftspost, vilket redan hänt exempelvis i fråga om högflödesreaktorn i enlighet med beslut 2012/709/Euratom.

AK.  Genom artikel 137 i EUF-fördraget och protokoll nr 14 inrättades Eurogruppen som ett informellt organ.

AL.  För att EMU ska fungera smidigt krävs ett fullständigt och snabbt genomförande av de åtgärder som redan överenskommits genom den förstärkta ramen för ekonomisk styrning, såsom den förstärkta stabilitets- och tillväxtpakten och den europeiska planeringsterminen, i kombination med tillväxtfrämjande åtgärder.

AM.  Ett fördjupat EMU kräver mer omfattande befogenheter, finansiella resurser och demokratisk ansvarsskyldighet, och dess inrättande bör ske i två steg som grundas på för det första ett omedelbart och heltäckande utnyttjande av potentialen i de befintliga fördragen och för det andra en fördragsändring som definieras av ett konvent.

AN.  För att styrningen av EMU ska kunna vara effektiv, legitim och demokratisk bör den grundas på unionens institutionella och rättsliga ramar.

AO.  Demokratisk legitimitet och ansvarsskyldighet måste garanteras på den nivå där besluten fattas.

AP.  EMU inrättas av unionen, vars medborgare representeras direkt på unionsnivå av Europaparlamentet.

A.PRINCIPER

1.  Europaparlamentet upprepar sitt krav på ett verkligt EMU där unionens befogenheter utökas, särskilt på området för den ekonomiska politiken, och där unionens budgetkapacitet, kommissionens roll och demokratiska ansvarsskyldighet och parlamentets rättigheter stärks.

2.  Europaparlamentet anser att en sådan ökad budgetkapacitet bör baseras på särskilda egna medel (inbegripet en skatt på finansiella transaktioner) och en budgetkapacitet som via EU:s budget bör stödja tillväxt och social sammanhållning genom att åtgärda obalanser, strukturella skillnader och finansiella nödlägen som är direkt kopplade till den monetära unionen, utan att EU-budgetens traditionella uppgift att finansiera den gemensamma politiken undergrävs.

3.  Europaparlamentet välkomnar kommissionens utkast och uppmanar kommissionen att snarast – och inom ramen för medbeslutandeförfarandet när så är juridiskt möjligt – lägga fram lagstiftningsförslag som möjliggör genomförandet av utkastet, bland annat i fråga om ytterligare budgetsamordning, utökning av den fördjupade politiska samordningen avseende skattefrågor och sysselsättning samt inrättande av en särskild finanspolitisk kapacitet för att EMU ska kunna stödja genomförandet av de politiska besluten. Vissa av dessa aspekter kommer att kräva en fördragsändring.

4.  Europaparlamentet anser att det behövs snabba åtgärder inom var och en av de fyra grundstenar som anges i rapporten Mot en verklig ekonomisk och monetär union, som lades fram av ordförandena Van Rompuy, Juncker, Barroso och Draghi, särskilt vad gäller följande:

5.  Europaparlamentet anser att en bättre och tydligare fördelning av befogenheter och resurser mellan EU och medlemsstaterna kan och måste gå hand i hand med starkare parlamentarisk kontroll och ansvarsskyldighet när det gäller nationella befogenheter.

6.  Europaparlamentet upprepar att styrningen av ett verkligt EMU måste placeras inom unionens institutionella ramar för att kunna vara verkligt legitim och demokratisk.

7.  Europaparlamentet anser att differentiering är ett användbart och lämpligt verktyg för att främja en fördjupad integration, som om den garanterar EU:s integritet kan visa sig vara nödvändig för att åstadkomma ett verkligt EMU inom unionen.

8.  Europaparlamentet betonar att de befintliga förfarandena för differentierad integration enligt fördragen gör det möjligt att ta ett första steg i inrättandet av ett verkligt EMU som helt och hållet är förenligt med kraven på större demokratisk ansvarsskyldighet, ökade finansiella resurser och bättre beslutsförmåga. Parlamentet uppmanar alla institutioner att snabbt gå vidare genom att maximalt utnyttja de möjligheter och den flexibilitet som de gällande fördragen ger och samtidigt förbereda för nödvändiga fördragsändringar i syfte att garantera rättslig säkerhet och demokratisk legitimitet. Parlamentet upprepar att alternativet med ett nytt mellanstatligt avtal bör uteslutas.

9.  Europaparlamentet betonar att de fördragsändringar som behövs för att fullborda ett verkligt EMU och inrättandet av en medborgarnas och staternas union kan bygga på den differentierade integrationens befintliga instrument och förfaranden och dess befintliga praxis och filosofi, samtidigt som dessas effektivitet och samstämdhet förbättras. Parlamentet bekräftar att man till fullo kommer att utnyttja sin rätt att förelägga rådet förslag till ändringar av fördragen, som sedan ska granskas av ett konvent, för att fullborda utformningen av ett verkligt EMU.

10.  Europaparlamentet erinrar om att debatten om ett styre på flera nivåer inte överlappar frågan om flernivåstyrning, som handlar om maktbalans och medverkan från nationella, regionala och lokala myndigheters sida.

11.  Europaparlamentet betonar att differentieringen måste förbli öppen och ha som mål att till slut inkludera alla medlemsstater, för att stämma överens med sin karaktär av medel för att främja integration, slå vakt om EU:s enhet och garantera fullvärdig respekt för jämlikhetsprincipen.

12.  Europaparlamentet betonar att det är nödvändigt med balans mellan sysselsättningspolitiken och den ekonomiska politiken enligt artiklarna 121 och 148 i EUF-fördraget för att EU ska kunna utvecklas positivt.

B.FÖRFARANDEN

13.  Europaparlamentet anser att differentiering företrädesvis, när så är möjligt, bör ske inom en rättsakt som riktar sig till alla medlemsstater, med hjälp av undantag och säkerhetsklausuler, i stället för att vissa medlemsstater på förhand utesluts från en rättsakts territoriella tillämpningsområde. Det bör emellertid betonas att ett stort antal undantag och säkerhetsklausuler undergräver såväl EU:s enhet som samstämdheten och effektiviteten hos EU:s rättsliga ram.

14.  Europaparlamentet anser att samordningen av ekonomisk politik, sysselsättningspolitik och socialpolitik hör till kategorin delad befogenhet, som enligt artikel 4.1 i EUF-fördraget omfattar alla de områden som inte ingår i de uttömmande förteckningarna över exklusiv eller kompletterande befogenhet.

15.  Europaparlamentet anser att den särskilda karaktären hos åtgärder som antas enligt artikel 136 i EUF-fördraget följaktligen inte bara hänger samman med att dessa åtgärder är specifika för de medlemsstater som har euron som valuta, utan också innebär att åtgärdernas bindande verkan kan vara större. Parlamentet anser dessutom att rådet enligt artikel 136 i EUF-fördraget på rekommendation av kommissionen, och efter omröstning med endast de ledamöter av rådet som företräder medlemsstater som har euron som valuta, får anta bindande riktlinjer för den ekonomiska politiken för euroländerna inom ramen för den europeiska planeringsterminen.

16.  Om vissa medlemsstater inte vill delta i antagandet av en rättsakt på området för unionens icke-exklusiva befogenhet bör man, framhåller Europaparlamentet, inrätta ett fördjupat samarbete i enlighet med den relevanta fördragsbestämmelsen, i stället för att ingå internationella avtal utanför EU:s rättsordning.

17.  Europaparlamentet anser att artikel 352 i EUF-fördraget, som ger rådet befogenhet att anta lämpliga åtgärder för att nå något av de mål som avses i fördragen om fördragen inte föreskriver de nödvändiga befogenheterna för detta, kan användas jämförd med artikel 20 i EU-fördraget och därmed göra det möjligt att aktivera flexibilitetsklausulen när enhälligt samtycke inte kan uppnås i rådet genom mekanismen för fördjupat samarbete.

18.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att i situationer då medlemsstaterna inte är ense om den politiska inriktningen och detta hindrar framsteg utöka principen om fördjupat samarbete i frågor som berör social- och sysselsättningspolitiken.

19.  Europaparlamentet anser att det är nödvändigt att ta med utgifter till följd av genomförandet av fördjupat samarbete i EU:s budget som annan inkomst eller särskilda egna medel, så att man säkrar efterlevnaden av principerna för EU:s budgetlagstiftning och garanterar Europaparlamentets nyckelposition som budgetmyndighet.

20.  Europaparlamentet efterlyser en systematisk användning av artikel 333.2 i EUF-fördraget när ett fördjupat samarbete inrättas på ett område som omfattas av en av unionens icke-exklusiva befogenheter som hänvisar till ett särskilt lagstiftningsförfarande. Parlamentet uppmanar rådet att genom enhällighet bland de deltagande medlemsstaterna anta ett beslut som föreskriver att de, i syfte att bedriva det fördjupade samarbetet, avser att handla i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet.

21.  Europaparlamentet efterlyser, när så är möjligt, en systematisk användning av övergångsklausulen i artikel 48.7 i EU-fördraget i andra förfaranden än fördjupat samarbete, så att den demokratiska legitimiteten och effektiviteten i EMU:s styrning stärks.

22.  Europaparlamentet anser att man i de fall då användning av övergångsklausulen inte är möjlig, som exempelvis när det gäller antagande av riktlinjerna för den ekonomiska politiken och sysselsättningen eller den årliga tillväxtöversikten, fullt ut bör utnyttja möjligheten att sluta interinstitutionella avtal av bindande karaktär.

23.  Europaparlamentet påminner om att syftet med artikel 48 i EU-fördraget också är att garantera demokratisk legitimitet för varje fördragsändring genom kravet på att Europaparlamentet obligatoriskt ska göras delaktigt i ändringsförfarandet och i de nationella parlamentens påföljande ratificeringsförfarande.

24.  Europaparlamentet samtycker inte till ”avtalsarrangemang” utan efterlyser bättre sätt att formellt koppla de medel som ställs till förfogande inom ramen för konkurrens- och konvergensinstrumentet och strukturreformerna. Parlamentet upprepar att unionens brist på befogenheter och förmåga kan övervinnas genom att man vid behov använder de lämpliga förfaranden som fastställs i fördragen eller, i brist på lämplig rättslig grund, ändrar fördragen.

C.DEMOKRATI OCH INSTITUTIONER

25.  Europaparlamentet påminner om att EMU i enlighet med artikel 3.4 i EU‑fördraget inrättas av unionen och att EMU:s funktionssätt måste grundas på den representativa demokratin.

26.  Europaparlamentet betonar att det är den enda institution där medborgarna är direkt representerade på unionsnivå och att det är EMU:s parlamentariska organ. För att säkra EMU:s demokratiska legitimitet och funktionssätt är det mycket viktigt att parlamentet på lämpligt sätt blir delaktigt. Detta är också är en förutsättning för eventuella fortsatta steg mot en bankunion, en finanspolitisk union och en ekonomisk union.

27.  Europaparlamentet understryker att sann legitimitet och ansvarsskyldighet måste garanteras på nationell nivå och EU-nivå av de nationella parlamenten respektive Europaparlamentet. Parlamentet hänvisar till den princip som beskrivs i slutsatserna från Europeiska rådets möte i december 2012 om att det allmänna målet under processen förblir ”att säkerställa demokratisk legitimitet och ansvarsskyldighet på den nivå där besluten fattas och genomförs”.

28.  Europaparlamentet beklagar därför bristen på parlamentarisk kontroll över trojkan, EFSF och ESM.

29.  Europaparlamentet anser att varje formell differentiering av rättigheter till parlamentariskt deltagande med hänsyn till härkomsten för ledamöterna av Europaparlamentet utgör en diskriminering på grund av nationalitet. Förbudet mot sådan diskriminering är en grundläggande princip för Europeiska unionen, och en sådan diskriminering strider mot principen om jämlikhet mellan unionsmedborgarna i enlighet med artikel 9 i EU-fördraget.

30.  När det gäller åtgärder som antas i enlighet med artikel 136 i EUF-fördraget eller i samband med inrättandet av fördjupat samarbete anser Europaparlamentet att den asymmetri som följer av delaktigheten av å ena sidan företrädarna i rådet för de medlemsstater som har euron som valuta (eller företrädarna för de deltagande länderna) och å andra sidan Europaparlamentet och kommissionen, vilka företräder alla unionsmedborgare och främjar unionens allmänna intressen, till fullo stämmer överens med principerna för differentiering och att denna asymmetri inte minskar utan tvärtom ökar legitimiteten för dessa åtgärder.

31.  Europaparlamentet betonar att dess interna bestämmelser erbjuder tillräckligt manöverutrymme för att organisera särskilda former för differentiering på grundval av politiska överenskommelser inom och bland de politiska grupperna för att möjliggöra en lämplig granskning av EMU. Parlamentet påminner om att det i artikel 3.4 i EU-fördraget föreskrivs att ”unionen ska upprätta en ekonomisk och monetär union som har euron som valuta”. I protokoll nr 14 om Eurogruppen nämns ”behovet av särskilda bestämmelser för en förstärkt dialog mellan de medlemsstater som har euron som valuta i avvaktan på att euron blir valuta i unionens alla medlemsstater”. Om denna förmodade övergångssituation kommer att fortsätta måste man inom parlamentet överväga att utveckla en lämplig ansvarighetsmekanism för det nuvarande euroområdet och de medlemsstater som avser att ansluta sig.

32.  Europaparlamentet anser att det är viktigt att intensifiera samarbetet med de nationella parlamenten på grundval av artikel 9 i protokoll nr 1, som fogats till fördragen, och välkomnar överenskommelsen om inrättandet av en interparlamentarisk konferens för diskussion om budgetpolitik och ekonomisk politik. Parlamentet betonar emellertid att ett sådant samarbete inte bör ses som inrättandet av ett nytt gemensamt parlamentariskt organ, vilket skulle vara både ineffektivt och illegitimt ur demokratisk och konstitutionell synvinkel, och bekräftar att det inte finns något alternativ till ett formellt stärkande av Europaparlamentets fulla legitimitet som parlamentariskt organ på unionsnivå i syfte att stärka EMU:s demokratiska styrning.

33.  Europaparlamentet betonar att eurotoppmötena och Eurogruppen är informella diskussionsorgan och inte beslutsfattande institutioner som hör till styrningen av EMU.

34.  Europaparlamentet betonar den nyckelroll som kommissionen har i EMU:s styrning, som också bekräftas av fördragen om finanspakten och ESM, genom att säkerställa EU-fördragens rättsordning och tillvaratagandet av hela unionens gemensamma intresse.

D.DIFFERENTIERAD INTEGRATION INOM DE BEFINTLIGA FÖRDRAGEN: MOT ETT VERKLIGT EMU

35.  Europaparlamentet anser att gemenskapsmetoden bör tillämpas på alla åtgärder som syftar till att stärka EMU. Enligt artikel 16 i fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom Ekonomiska och monetära unionen ska nödvändiga åtgärder vidtas inom högst fem år efter det att fördraget har trätt i kraft, på grundval av en utvärdering av erfarenheterna från dess genomförande och i enlighet med EU-fördraget och EUF-fördraget, i syfte att införliva innehållet i fördraget inom Europeiska unionens rättsliga ramar.

36.  Europaparlamentet betonar att de medlemsstater som har euron som valuta och de som har åtagit sig att ansluta sig till den måste öka sina insatser för att dels stärka stabiliteten och överensstämmelsen med fördraget, dels öka konkurrenskraften, effektiviteten, transparensen och den demokratiska ansvarsskyldigheten. Parlamentet påminner om att euron är Europeiska unionens valuta och att alla medlemsstater, utom de som har fått undantag, förväntas att på sikt ansluta sig till euron.

37.  Europaparlamentet noterar att de nationella regeringarna och EU:s institutioner, för att mildra krisen och ta itu med de strukturella bristerna i EMU:s uppbyggnad, har vidtagit en rad åtgärder för att garantera den finansiella stabiliteten och förbättra den ekonomiska styrningen. De beslut som har fattats rör endast euroländerna, till exempel vissa bestämmelser rörande sexpacket och inrättandet av Europeiska stabilitetsmekanismen.

38.  Europaparlamentet välkomnar inrättandet av en gemensam tillsynsmekanism som omfattar euroområdet och är öppen för alla övriga EU-medlemsstater. Parlamentet understryker att inrättandet av en gemensam mekanism för bankrekonstruktion är ett nödvändigt steg på vägen mot att inrätta en verklig bankunion. För att råda bot på de inneboende strukturella bristerna i Ekonomiska och monetära unionen och effektivt bekämpa den utbredda moraliska risken bör den föreslagna ”bankunionen” utnyttja erfarenheterna från den tidigare reformen av unionens finanstjänstesektor, den förstärkta ekonomiska styrningen, framför allt inom euroområdet, och de nya budgetramarna i den europeiska planeringsterminen, för att garantera ökad motståndskraft och konkurrenskraft för unionens banksektor, ett ökat förtroende för den och ökade kapitalreserver för att förhindra att medlemsstaternas offentliga budgetar måste bära kostnaderna för att undsätta banker i framtiden.

39.  Europaparlamentet är ytterst oroat över dröjsmål i samband med inrättandet av bankunionen och de praktiska aspekterna i samband med rekapitaliseringen av banker genom Europeiska stabilitetsmekanismen. Parlamentet finner den pågående uppsplittringen av EU:s banksystem särskilt oroväckande. Parlamentet betonar att en kraftfull och ambitiös bankunion är en central beståndsdel i en mer djupgående och genuin ekonomisk och monetär union, och ett nyckelinstrument som parlamentet enträget har begärt i mer än tre år, särskilt sedan det antog sin ståndpunkt om förordningen om en europeisk bankmyndighet.

40.  Europaparlamentet anser att den bestämmelse i förordningen om den gemensamma tillsynsmekanismen som kräver Europaparlamentets samtycke för utnämning av styrelsens ordförande och vice ordförande utgör ett viktigt precedensfall för en utökad roll för parlamentet i en styrning av EMU som grundas på differentiering.

41.  Europaparlamentet stöder inrättandet av nya solidaritetsinstrument, såsom konvergens- och konkurrenskraftsinstrumentet (CCI), och anser att CCI-konceptet skulle kunna stärka ansvarstagandet inom den ekonomiska politiken och dess effektivitet. Parlamentet framhåller att sådana instrument måste utformas på ett sådant sätt att de inte skapar ett oklart rättsläge eller förvärrar unionens demokratiska underskott.

42.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inom ramen för den europeiska planeringsterminen lägga fram ett förslag om att anta en konvergenskod, på grundval av Europa 2020-strategin och med en stark social pelare. De nationella genomförandeprogrammen måste se till att konvergenskoden genomförs i alla medlemsstater och stöds av en incitamentsbaserad mekanism.

43.  Europaparlamentet understryker att en stimulansmekanism skulle ge samordningen av den ekonomiska politiken en mer bindande karaktär.

44.  Europaparlamentet påpekar att införandet av en incitamentsbaserad genomförandemekanism som ska öka solidariteten, sammanhållningen och konkurrenskraften måste gå hand i hand med andra insatser för att samordna den ekonomiska politiken, vilket också anges i kommissionens uttalande som åtföljer det så kallade tvåpacket i syfte att respektera principen enligt vilken ”ökat ansvar och ökad ekonomisk disciplin kombineras med större solidaritet”.

45.  Europaparlamentet betonar att förhandssamordningen och konvergens- och konkurrenskraftsinstrumenten bör gälla för alla medlemsstater som har euron som valuta med en möjlighet för andra medlemsstater att permanent ansluta sig. Kommissionen uppmanas att föreskriva en sådan obligatorisk validering från de nationella parlamentens sida i kommande lagstiftningsförslag och att säkerställa ökat deltagande av arbetsmarknadens parter i den ekonomiska samordningen.

46.  Europaparlamentet anser att alla förslag till nya konvergens- och konkurrenskraftsinstrument bör baseras på vissa villkor, solidaritet och konvergens. Parlamentet anser att ett sådant instrument endast bör införas efter det att sociala obalanser och behovet av stora långsiktiga strukturreformer som främjar hållbar tillväxt har konstaterats, på grundval av en bedömning av samstämdheten mellan konvergenskoden och de nationella genomförandeplanerna, med lämpligt formellt deltagande av Europaparlamentet, rådet och de nationella parlamenten.

47.  Europaparlamentet anser att konvergens- och konkurrenskraftsinstrumenten bör vara ett verktyg för att uppnå större budgetkapacitet och inriktas på villkorat stöd till strukturreformer, för att därmed stärka konkurrenskraften, tillväxten och den sociala sammanhållningen, säkra en närmare samordning av den ekonomiska politiken och en varaktig konvergens mellan medlemsstaternas ekonomiska resultat samt hantera obalanser och strukturella skillnader. Parlamentet anser vidare att dessa instrument utgör byggstenarna för att uppnå en verklig finanspolitisk kapacitet.

48.  Europaparlamentet anser att inrättandet av detta instrument är ett första steg i att stärka EMU:s finanspolitiska kapacitet och betonar att konkurrens- och konvergensinstrumentets finansiella resurser måste ingå i EU:s budget, men ligga utanför taken för den fleråriga budgetramen, för att respektera EU:s fördrag och EU:s lagstiftning och garantera att parlamentet helt och hållet är delaktigt som budgetmyndighet, bland annat genom att man tillåter att de relevanta budgetanslagen antas från fall till fall.

49.  Europaparlamentet begär att man inför nya egna medel som finansieras med bidrag från de medlemsstater som deltar i konkurrens- och konvergensinstrumentet i enlighet med ett ändrat beslut om egna medel och genom att låta inkomsterna från dessa nya egna medel gå till konkurrens- och konvergensinstrumentets utgifter. Parlamentet kräver en ändring av besluten om egna medel eller, om detta inte är möjligt, användning av inkomsterna från skatt på finansiella transaktioner som övriga inkomster, för att kompensera för sådana direkta bidrag.

50.  Europaparlamentet understryker att talmannen vid Europeiska rådets vårmöte bör lägga fram parlamentets synpunkter på den årliga tillväxtöversikten. Ett interinstitutionellt avtal bör förhandlas fram för att involvera parlamentet i godkännandet av den årliga tillväxtöversikten och riktlinjerna för den ekonomiska politiken och sysselsättningen.

51.  Europaparlamentet upprepar sitt krav på att EMU:s sociala dimension bör stärkas, samtidigt som det bekräftar att sysselsättningspolitiken och socialpolitiken hör till unionens politikområden.

52.  Europaparlamentet upprepar att främjandet av hög sysselsättning och garantier för ett fullgott socialt skydd enligt fördragen ska beaktas vid utformning och genomförande av unionens politik och verksamhet. Parlamentet anser att det bör införas sysselsättningsrelaterade och sociala riktmärken som ska komplettera finanspolitiska och makroekonomiska indikatorer, liksom framstegsrapporter om strukturreformerna, för att garantera en passande och effektiv nivå på de sociala investeringarna i medlemsstaterna och därigenom garantera hållbarheten i en social europeisk union på lång sikt.

53.  Europaparlamentet gläder sig över att kommissionen den 2 juli 2013, efter överenskommelserna om tvåpacket, tillsatte en expertgrupp under ledning av Gertrude Trumpel-Gugerell. Gruppen har i uppgift att noggrant bedöma huvuddragen i en eventuell skuldinlösenfond och euroväxlar, bland annat eventuella rättsliga bestämmelser, finansiell arkitektur och kompletterande budgetramar. Parlamentet tänker ta ställning till dessa frågor när expertgruppen har lagt fram sin rapport.

54.  Europaparlamentet anser att de åtgärder som vidtas inom ramen för Europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten, Europeiska stabilitetsmekanismen och andra strukturer som eventuellt inrättas i framtiden bör bli föremål för en regelbunden demokratisk kontroll och tillsyn från Europaparlamentets sida. Europeiska stabilitetsmekanismen bör helt och hållet integreras i unionens regelverk.

55.  Europaparlamentet framhåller att trojkan måste ställas till svars. Parlamentet anser att kommissionen regelbundet bör rapportera till Europaparlamentet på trojkans vägnar, genom regelbundna rapporter. Parlamentet påminner om att EU:s deltagande i trojkasystemet bör omfattas av demokratisk kontroll av – och ansvar inför – parlamentet.

E.DIFFERENTIERAD INTEGRATION OCH FÖRDRAGSÄNDRINGAR

56.  Europaparlamentet anser att framtida fördragsändringar bör bekräfta differentierad integration som ett verktyg för att uppnå ytterligare integration samtidigt som unionens enhet garanteras.

57.  Europaparlamentet anser att en framtida fördragsändring kan införa en ny nivå, nämligen associerat medlemskap, inklusive en delintegration i unionens särskilda politikområden, som ett verktyg för att stärka den europeiska grannskapspolitiken.

58.  Europaparlamentet anser att en framtida fördragsändring bör bekräfta att eurotoppmötet är en informell konstellation av Europeiska rådet, vilket föreskrivs i avdelning V i fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom Ekonomiska och monetära unionen.

59.  Europaparlamentet anser att man bör göra Eurogruppen till en informell rådskonstellation (ekonomiska och finansiella frågor).

60.  Europaparlamentet kräver att kommissionsledamoten med ansvar för ekonomiska och finansiella frågor ska bli finansminister och ständig vice ordförande för kommissionen.

61.  Europaparlamentet efterlyser att man, med vissa undantag, för de omröstningsförfaranden i rådet som kräver enhällighet övergår till kvalificerad majoritet och att de befintliga särskilda lagstiftningsförfarandena omvandlas till ordinarie lagstiftningsförfaranden.

62.  Europaparlamentet efterlyser en rättslig grund för att inrätta unionsbyråer som kan utföra särskilda verkställande uppgifter och genomförandeuppgifter som de tilldelats av parlamentet och rådet i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet.

63.  Europaparlamentet anser att omröstning med omvänd kvalificerad majoritet inom finanspakten snarare är en politisk förklaring är ett effektivt beslutsinstrument, och kräver därför att omröstning med kvalificerad majoritet ska integreras i fördragen, särskilt i artiklarna 121, 126 och 136 i EUF-fördraget, så att förslag eller rekommendationer från kommissionen kan träda i kraft om inga invändningar gjorts av parlamentet eller rådet inom en viss fastställd tid, i syfte att garantera verklig rättssäkerhet.

64.  Europaparlamentet efterlyser en ändring av artikel 136 i EUF-fördraget, så att dess tillämpningsområde öppnas för frivilligt deltagande av medlemsstater som inte har euron som valuta, med fullständig rösträtt i linje med förfarandet för fördjupat samarbete. Vidare kräver parlamentet att begränsningarna enligt artikel 136 i EUF-fördraget tas bort och att denna artikel uppdateras till en allmän klausul för antagande av rättsakter som rör samordning och fastställande av rättsligt bindande miniminormer när det gäller ekonomisk politik, sysselsättningspolitik och socialpolitik.

65.  Europaparlamentet anser att den rättsliga grunden i artikel 127.6 i EUF-fördraget bör utvidgas till att omfatta alla finansinstitut, även försäkringsföretag, som är etablerade på den inre marknaden.

66.  Europaparlamentet begär att få delta i förfarandet för utnämning av ECB:s direktions ordförande, vice ordförande och övriga ledamöter i enlighet med artikel 283 i EUF-fördraget, genom att parlamentets samtycke till rådets rekommendationer ska krävas.

67.  Europaparlamentet uppmanar nästa konvent att undersöka möjligheten att införa ett särskilt lagstiftningsförfarande som kräver fyra femtedelars majoritet i rådet och en majoritet av ledamöterna av Europaparlamentet i enlighet med artikel 312 i EUF-fördraget för antagande av förordningen om den fleråriga budgetramen.

68.  Europaparlamentet uppmanar nästa konvent att undersöka möjligheten att införa ett särskilt lagstiftningsförfarande som kräver fyra femtedelars majoritet i rådet och en majoritet av ledamöterna av Europaparlamentet i enlighet med artikel 311 tredje stycket i EUF-fördraget för antagande av beslutet om egna medel.

69.  Europaparlamentet uppmanar nästa konvent att undersöka möjligheten för medlemsstater som har euron som valuta och alla medlemsstater som vill delta i nya gemensamma politikområden att anslå särskilda egna medel inom ramen för EU:s budget.

70.  Europaparlamentet anser att unionsbyråernas finansiella medel bör ingå i unionens budget.

71.  Europaparlamentet begär att dess samtycke ska krävas för fördragsändringar, med en majoritet av två tredjedelar av ledamöterna av Europaparlamentet.

72.  Europaparlamentet insisterar på att det kommande konventet bör ha största möjliga demokratiska legitimitet genom att det även involverar arbetsmarknadens parter, det civila samhället och andra aktörer, fattar sina beslut i plenum i full demokratisk anda, har tillräckligt med tid för noggranna och ingående överläggningar, bedriver sin verksamhet med full insyn och låter alla sina möten vara öppna för allmänheten.

73.  Europaparlamentet förordar att övergångsklausulen i artikel 48.7 i EU-fördraget utvidgas till att omfatta fördragen i deras helhet.

o
o   o

74.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och Europeiska rådets ordförande.

(1) Fördraget om inrättande av Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM) (2) Fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom Ekonomiska och monetära unionen (3) EUT L 306, 23.11.2011. (4) EUT L 140, 27.5.2013. (5) EUT L 298, 26.10.2012, s. 1. (6) Antagna texter, P7_TA(2013)0372. (7) https://www.ecb.europa.eu/ssm/pdf/4preport/fourpresidentsreport2012-12-05SV.pdf (8) Antagna texter, P7_TA(2012)0430. (9) Antagna texter, P7_TA(2013)0222. (10) Antagna texter, P7_TA(2013)0269.