Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av artiklarna 15 och 16 i fördraget om Europeiska unionen och artikel 235 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

–  med beaktande av Europeiska rådets slutsatser av den 25–26 mars 2010, 17 juni 2010, 16 september 2010, 28–29 oktober 2010, 16–17 december 2010, 4 februari 2011, 24–25 mars 2011, 23–24 juni 2011, 23 oktober 2011, 9 december 2011, 1–2 mars 2012, 28–29 juni 2012, 18–19 oktober 2012, 13–14 december 2012, 7–8 februari 2013, 14–15 mars 2013 och den 27–28 juni 2013,

–  med beaktande av förklaringarna från stats- och regeringscheferna i EU efter de informella mötena i Europeiska rådet den 26 oktober 2011 och den 30 januari 2012,

–  med beaktande av sin resolution av den 7 maj 2009 om Lissabonfördragets konsekvenser för utvecklingen av Europeiska unionens institutionella balans(1),

–  med beaktande av sin resolution av den 4 juli 2013 om förbättring av den praktiska organisationen i samband med valet till Europaparlamentet 2014(2),

–  med beaktande av artiklarna 48, 110 och 127 i arbetsordningen,

–  med beaktande av betänkandet från utskottet för konstitutionella frågor (A7-0336/2013), och av följande skäl:

A.  Genom Lissabonfördraget har Europeiska rådet fått ställning som EU-institution, utan att dess roll därför förändrats. I artikel 15.1 i fördraget om Europeiska unionen anges nämligen följande: ”Europeiska rådet ska ge unionen de impulser som behövs för dess utveckling och bestämma dess allmänna politiska riktlinjer och prioriteringar. Det ska inte ha någon lagstiftande funktion.”

B.  Parlamentet är fullt medvetet om Europeiska rådets oberoende och den framträdande roll som Europeiska rådet tillmäts i fördragen.

C.  Inte desto mindre har Europeiska rådets roll avsevärt stärkts under krisens tryck. De extraordinära mötena har blivit fler, och ämnen som normalt behandlas på nivån för ministerrådet har tagits upp inom Europeiska rådet. Europeiska rådet har i det avseendet passerat den viktiga distinktion som anges i fördraget om att det inte ska ha någon lagstiftande funktion.

D.  Det finns en frestelse för stats- och regeringschefer att tillgripa mellanstatliga utvägar, vilket äventyrar gemenskapsmetoden och bryter mot fördragen.

E.  För att stärka beslutsfattandets demokratiska karaktär bör förfaranden för verklig parlamentarisk granskning införas.

F.  Enligt Lissabonfördraget är Europeiska rådets ledamöter individuellt ansvarsskyldiga inför sina egna nationella parlament men kollektivt ansvarsskyldiga endast inför varandra.

G.  Europeiska rådets ordförande har fått rollen av förslagsgivare, oftast tillsammans med sina motsvarigheter i de andra institutionerna, och därigenom har han i praktiken blivit chefsförhandlare på medlemsstaternas vägnar i frågor som juridiskt sett efter Lissabonfördraget hör till medbeslutandeförfarandet.

H.  I samförstånd med parlamentets ledning, särskilt genom skriftväxling, har ordförande van Rompuy försökt att så långt som möjligt ta hänsyn till kraven på information och insyn. Han har personligen träffat parlamentets utskottsordförande, föredragande och ”sherpas” för att diskutera flera viktiga frågor. Han har svarat på skriftliga frågor, regelbundet avgett rapporter från Europeiska rådets möten, antingen till kammaren eller till den utvidgade talmanskonferensen, och haft många kontakter med ordförandena för de politiska grupperna.

I.  Denna praxis bör formaliseras för att fungera som förebild i framtiden. Det behövs också förbättringar med tanke på följande: Europeiska rådet har ifrågasatt ett lagstiftningsavtal mellan parlamentet och rådet (om det europeiska patentsystemet); Europeiska rådet har bestämt sig för att omförhandla bestämmelser som var identiska med sådana som gjorts tillämpliga redan i en tidigare förordning (om ekonomisk styrning); Europeiska rådet har antagit två på varandra följande motstridiga ståndpunkter med ett års mellanrum, vilket kunde ha undvikits genom bättre beaktande av parlamentets ståndpunkt (om den europeiska banktillsynsmyndigheten); den fleråriga budgetramen 2014–2020 har lett till en regelrätt ”lagstiftningsutpressning”, eftersom den enhällighet som är juridiskt nödvändig i rådet har kunnat uppnås endast genom att vissa av de större politiska vägvalen angående lagstiftningsreglering av de politikområden som ska finansieras har avgjorts i förväg, vilket på dessa områden har reducerat parlamentets roll till att lämna in ändringsförslag till sekundära bestämmelser.

J.  I alla dessa frågor, per definition de viktigaste, har bristen på formaliserad dialog mellan parlamentet och Europeiska rådet lett till att parlamentet hindrats från att fullt ut spela sin roll som medlagstiftare enligt fördragen. Det har ofta visat sig att de officiella samtalspartnerna till parlamentets företrädare inte haft befogenhet att verkligen tala för regeringarna. Rådets tjänstgörande ordförande och ordföranden i rådet (allmänna frågor) har i teorin fortfarande ansvaret för att förbereda Europeiska rådets möten(3), men det blir allt tydligare att denna roll bara är marginell, för att inte säga teknisk. Det traditionella inledningsanförande som Europaparlamentets talman håller vid öppnandet av Europeiska rådets möten är inte tillräckligt.

K.  Europaparlamentet kan inte kalla in Europeiska rådets ordförande till en debatt före Europeiska rådets möten, och parlamentet är inte väl organiserat inför de debatter där talmannen rapporterar från Europeiska rådets möten.

L.  Det är dock positivt att flera av medlemsstaternas regeringschefer söker sig till Europaparlamentet som arena för debatter om Europas framtid.

M.  Ministerrådets arbete ger upphov till allvarliga betänkligheter, och varken Europeiska rådet eller det roterande ordförandeskapet verkar kunna höja nivån till önskvärd standard i fråga om arbetstakt, strategi, konsekvens, sammanhållning och insyn. Sådana brister hos den ena medlagstiftaren skadar unionens lagstiftningsarbete.

N.  Efter nästa val till Europaparlamentet ska artikel 17.7 i fördraget om Europeiska unionen tillämpas för första gången. Enligt denna grundläggande bestämmelse ska kommissionens ordförande väljas indirekt av medborgarna via deras ledamöter, som i ett parlamentariskt system. Detta kan bara uppnås om de europeiska politiska partierna, parlamentet och Europeiska rådet agerar i denna anda, i enlighet med sina respektive ansvarsområden, framför allt inom ramen för samråden inför det praktiska genomförandet av förklaring nr 11 som bifogats till Lissabonfördraget.

1.  Europaparlamentet anser att det förefaller nödvändigt med en förbättring och en formalisering av arbetsrelationerna mellan Europeiska rådet och parlamentet mot bakgrund av de gångna fyra årens erfarenheter. Detta kan ske i form av en gemensam förklaring, ett interinstitutionellt avtal eller en skriftväxling.

2.  Europaparlamentet anser att alla möten i Europeiska rådet, med undantag för mycket brådskande fall, bör föregås av en debatt i Europaparlamentet, med möjlighet att anta en resolution, där Europeiska rådets ordförande själv redogör för de frågor som ska tas upp på dagordningen. Parlamentet och Europeiska rådet bör organisera sitt respektive arbete på så sätt att parlamentet får möjlighet att tillkännage sina ståndpunkter i dessa frågor i god tid och Europeiska rådets ordförande kan avge rapport inför kammaren efter varje möte i Europeiska rådet. Parlamentet betonar att Europeiska rådets möten i möjligaste mån inte bör hållas under Europaparlamentets sammanträdesveckor.

3.  Europaparlamentet påminner om att Europeiska rådets slutsatser har rangen av förhandlingsdirektiv för ministrarna i rådet och att de aldrig utgör absoluta gränser som inte får bli föremål för förhandlingar med parlamentet. Parlamentet begär att en standardformulering som påminner om bestämmelserna i artikel 15.1 i fördraget om Europeiska unionen införs i Europeiska rådets slutsatser.

4.  Europaparlamentet kräver att Europeiska rådet avstår från att i ett senare skede behandla innehållet i ett avtal som ingås mellan parlamentets och rådets företrädare inom ramen för ett lagstiftningsförfarande, såvida inte det sittande ordförandeskapet anger att avtalet omfattas av en reservation för regeringarnas godkännande (ad referendum).

5.  Europaparlamentet föreslår att Europeiska rådets ordförande och unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik jämte kommissionens ordförande ska bjudas in att en gång om året delta i en debatt om unionens interna och externa situation, fristående från den befintliga årliga debatten om tillståndet i unionen, då kommissionens ordförande presenterar sitt arbetsprogram och rapporterar om sitt arbete till det parlament han är ansvarig inför.

6.  Europaparlamentet påminner om att Europeiska rådets ordförande till skillnad från kommissionens ordförande inte är ansvarig inför parlamentet och att organiserandet av de debatter i vilka han deltar måste återspegla detta, samtidigt som andra ledamöter än ordförandena för de politiska grupperna bör kunna ha en dialog med honom. Parlamentet anser dock att förfarandet med skriftliga frågor inte verkar vara lämpligt.

7.  Europaparlamentet begär att parlamentets medverkan ska beslutas i god tid, i samarbete med parlamentet och i en form som är lämplig för varje enskilt fall, varje gång som Europeiska rådet sjösätter en handlingsplan eller inleder ett förfarande som kan tänkas innehålla en lagstiftningsdimension. Parlamentet insisterar på att talmannen måste få delta fullt ut i Europeiska rådets möten när interinstitutionella frågor tas upp, och parlamentet och Europeiska rådet bör anpassa sina interna bestämmelser därefter, i syfte att precisera sina respektive företrädares val och hur de ska erhålla ett förhandlingsmandat och rapportera om förhandlingarna.

8.  Europaparlamentet uppmanar Europeiska rådet att innan valrörelsen till Europaparlamentet inleds tydligt tillkännage hur det för sin egen del tänker följa de europeiska medborgarnas val i förfarandet som leder till valet av kommissionens ordförande, i enlighet med artikel 17.7 i fördraget om Europeiska unionen, inom ramen för de samråd som ska hållas mellan parlamentet och Europeiska rådet för att praktiskt genomföra förklaring nr 11 till Lissabonfördraget. Parlamentet påminner om vikten av att valrörelsen blir synligare och av mer europeisk karaktär. Alla ledamöter av Europeiska rådet uppmanas att i förväg meddela hur de tänker följa medborgarnas val när de föreslår en eller flera kandidater till posten som kommissionsledamot från sitt land.

9.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till Europeiska rådet, rådet och kommissionen samt till medlemsstaternas stats- och regeringschefer och parlament.

(1) EUT C 212 E, 5.8.2010, s. 82. (2) Antagna texter, P7_TA(2013)0323. (3) Se artikel 16 i fördraget om Europeiska unionen.